Tomten på vägen

Min man och jag körde genom naturvacker miljö, där kreatur betade sida vid sida. Dimman höll på att lägga sig över åkrar och skogar. Än var det så pass ljust ute, att de gamla gårdarna syntes tydligt. En behaglig stämning av trivsamt småprat, gav oss sällskap under turen. Plötsligt ser vi båda hur en hare står helt still, mitt på vår sida av körbanan. I långsammare takt kör vi närmre haren, för att upptäcka att det är en Tomte som plirar mot oss. När han upptäcker att vi ser honom, försvinner han lika snabbt som han dök upp. Trots att Tomten förvann, kände vi båda fortsatt närvaron av honom. En speciell känsla av nyfiken förundran över vilka vi är som accepterade att vi båda såg honom så tydligt. Kanske inte så konstig med tanke på den Skogstomte jag själv mötte under yngre ålder. 

Hans kunskap går att finna från ursprungets visdom.  En del menar att hustomten är en mycket gammal förfäder som inkarnerat till just Hustomte eller Gårdstomte som han också kallas. Att denne på något vis har en koppling till platsen och har huserat på gården allt sedan dess begynnelse. Sen finns det de som kopplar Tomtens ursprung till slank och kortväxt vänligt sinnad husgud. Denna husgud skötte om huset och höll i ordning på eldstaden, om han tillbads och offrades åt.  Husguden finns omnämnd för 4000 år sen i Indien och 3000 år sen av romarna. Fast hur det är med vår Nordiska hustomtes ursprung? En sak är att han är släkt med vättar, gårdsrået och dvärgar, vilket ibland gör det svårt särskilja dem. 

Att få att vara så nära naturväsen, ger en möjlighet att förstå deras språk på ett djupare plan. Att lära sig vara lyhörd för vad som sker, kan få oss att åter förstå både naturen och oss själva. Förvisso kan det vara svårt att tro på naturväsen, såsom Hustomten eller Skogstomten. Oftast är det någon som förknippas med sagornas värld eller från sägner. För min del känns det bra att allt fler åter tro på honom och på andra väsen, samt  att det vågas berätta om sina upplevelser. Framförallt tycks det som att personer på landsbygden börjar märka av Tomten både inomhus och i stallalängorna igen. 

Samtidigt har jag funderat på hur det blir för Hustomten när många gårdar moderniseras. Hur inverkar detta på honom med alla maskiner som för att ge så stor effektivitet som möjligt. Vad jag förstått är han inte helt bekväm med hur gården, jordbruket eller djuren sköts idag. Han tyckte det var betydligt bättre förr när när tempot och tystnaden var mer som passade honom. Som han säger så tidigare gick det att höra korna idissla gemytligt och grisarna böka runt, medan nu överröstas allt av stress och buller.   

Sen är han väl inte helt tillfreds med att husen kan stå tomma långa perioder,  förutom nån vecka under året. Inte heller trivs han med att många gårdar eller stugor lämnas övergivna och förfaller. Som han själv säger så blir han vresig av att vissa gårdar blir till uppställnings plats för sådant människan inte vill ha. En gårdstomten har sett många generationer växa upp och byta plats, av både människor och djur. För honom blir det ett tomrum och saknad av allt liv som fyllt gårdarna. Det märks att han trivs med att ha folk omkring sig och då främst de som vill gården väl.  Kan alltid hoppas att han inte tappar gnistan av ej ha kvar sin livsuppgift och känner sig överflödig?

Märker ju själv vilket sällskap och hjälp Hustomten alltid varit för alla våra djur. Han är väldigt bestämd, men med vänligt sinne värnar han om djurens väl och ve. Ibland märker vi av Skogstomten med hos oss när han huserar med sina arbetsuppgifter. Främst är det Hustomten vi märker av inomhus, eftersom han älskar att hjälpa maken att reparera gamla urverk. Sen håller han även koll ute i garaget, så nåde maken om där inte är ordning och reda. Tidigare hade han som sagt hand om alla djuren som vi tagit till oss. Numera tar han troligen mest hand om trädgården och inspirerar mig i mina projekt.