ormvråkar

Så mäktigt! En fantastisk upplevelse att se ett helt fält med dessa vackra fåglar. Bara att iaktta hur de lyfter o flyger en liten bit över marken, för att strax landa igen ger en känsla av frihet. Trots att jag befinner mig väldigt nära, verkar det inte bekymra vråkarna nämnvärt. Visst flyttade de sig en aningens för att bevara ett lite tryggare avstånd, men igen av dem gav sig skrämt av. Fascineras av dem och se hur de interagerar med varandra, samtidigt som de har stor integritet. Kan bara bli så glad över att se hur en del är ungfåglar är fulla med upptåg och bus.

Likväl finns en aura av stolt urkraft och beslutsamhet hos både unga och de äldre fåglarna, som knyter an inom en. Bara det att se hur de seglar med hjälp av vinden ger en frihetskänsla inom en själv med. Deras skicklighet i att manövrera för bästa energispar och likväl cirkulera sökande efter byten, är fantastisk att beskåda. Oavsett om de flyger eller spatserar kring på marken rör de sig med god portion tro på sig själv. De vet vad de vill och tycks inte tillåta sig styras av andra. Visst de finns i varandras närhet, men likväl går de dit var och en önskar söka sitt mål. Inte minst visar det på hur de i ensamhet kan sitta helt lugnt på någon upphöjd plats, spejande ut över området. Precis som om mycket lite kan störa dem i det val de gör.

Något som är intressant är just ex ormvråkarnas svenska namn, som troligen härstammar från 1600-talet. Omkring 1611 ska namnet ormvråk nämnts i samband med fågeln, men användes mer påtagligt 1786. Under denna tid fanns en föreställning om att de jagade orm. Visst förkommer det att de även tar en och annan orm, men det finns annat som står främst på deras meny. Själva ordet vråk betyder "förfölja" och kommer från germanska "wrekan", medan det latinska namnet är "buteo buteo". De som är mer extremt ljusa i fjäderdräkten kan ibland tilldelas namnet "börringevråk", trots att de inte specifikt förekommer vid Börringe i Skåne. Däremot kallas fågeln ibland för enbart vråk, musvråk eller kvidfågel pga av sitt utdragna lite klagande läte.

Ormvråken är den som är vanligast rovfågeln i Sverige, men olika arter av vråk finns runt om i världen. Däremot finns även fjällvråken i de svenska skogarna och som namnet visar häckar de mer norrut. Även bivråk har liknande utbredning som ormvråken, men trots likheter är de inte nära i släktskapet. Precis som andra rovfåglar har ormvråken utsatts för människan hat, utifrån att den är en rovfågel. Främst då under 1800-talet, där de jagades pga detta. Trots att de precis som andra rovfåglar är fridlysta förkommer det att de jagas, med ex ursäkten att de tar småviltet. Idag har visserligen beståndet tagit sig en del, men långt ifrån så som de en gång varit.

Kanske det har med att de söker sig till skogspartier som angränsar till någon orm av öppen naturmark. Samtidigt är de beroende av höga kraftfulla träd, där de placerar sina reden mitt bland grova grenar. Tillika kan ett par ha mer ett bo att välja mellan, vilket gör att ett bo kan återanvändas under många år. Det har visat sig att reden har bebotts i omkring 30 år. Med tanke på att den högsta kända åldern är nästan 29 år, visar på hur starka fåglarnas vanebeteende är. Något som bör tas i beaktan på hur beroende vråkarna är av ex trädslag och skogsområden, för sina häckningsmöjligheter. Framförallt då detta kan påverka på lång sikt med tanke på att de flesta ormvråkar lämnar Sverige när vintertiden kommer på besök. När de därefter återvänder på våren, är kanske deras häckningsplats är helt kalavverkat och kan påverka dem på mer än ett sätt. Vilka möjligheter ges vråkarna till att överleva sin art om vi människor inte tar hänsyn till deras "trygghetszoner"? (bild o text Suzanne Hovander)