Naturens väsen

Är så tacksam över allt vackert som vår natur ger oss av vila och reflektion. Möten görs varje dag, när jag vistas där med helt öppna sinnen. Just nu går tankarna till hur människan en gång hade en nära kontakt med naturen och dess väsen. Precis som med andra former av andliga väsen, ansåg naturen besjälad med andar. Dessa väsen var en del av vardagen, där naturens rådare ofta rådfrågades, ex vid jakt. Här fanns en balans i vad som togs och det var viktigt på vilket sätt som något togs med. Naturens resurser såg som en gåva från Moder Jord och naturens väsen. Vilket medförde att människor gav gåvor för att visa sin innerliga tacksamhet. Människorna hade en intuitiv känsla och förståelse över villkorslöst givande och tagande. Då det lyssnades på och respekterades naturens ande och väsen, som vandrade vid vår sida.

Allt eftersom människan bredde ut sig, slutades det med samarbetet ihop med naturväsen. Istället vände vi dem ryggen och började ta för oss. Helt utan eftertanke på hur långt ifrån vår sanna kärna vi skulle komma. Idag har naturväsen åter börjat ta kontakt med dem som lyssnar på dem. I en förhoppning av att kunna lära oss att vi håller på att såga av den gren vi sitter på. En gren som sitter väldigt högt upp och gör smällen mot marken desto mer märkbar. Kan själv enbart önska och hoppas att vi inser att djuren, naturliga skogar, berg eller vattendrag mm inte kan tas förgivna. Att vi återknyter till vårt ursprung av att vårda Jorden med vördnad och börjar lyssna till dess visdom. Innan det är försent, tar oss ut i naturen och börjar söka ett nytt villkorslöst samarbete med naturens väsen igen. 

De väntar på att vi ska ta kontakt, men det handlar om att närma oss med respekt. Att vi gör det av rätt avsikter och att vi inser att det därefter är ett livslångt projekt. Sen är det så att det finns de som vill lämnas ifred och ogärna ser att vi klampar in på deras områden. Framförallt nu när vi blir mer och mer medvetna om att de finns, så börjar vi leta överallt. Vi närmar oss inte alltid med försiktighet, utan kan t o m orsaka skada för dem i vår iver att finna dem. Inte konstigt om de blir irriterade på oss ex om vi inte lyssnar till dem och bygger en väg rakt över deras boplats. Deras kraft är enorm och de kan utföra olika tricks som inte alltid är så trevliga för oss. 

 När vi blir "för mycket" sätter de in motåtgärder som förvirrar oss. Helst om vi inte är tillräckligt lyhörda, utan är uppe i oss själva. Som ett naturväsen sa till mig vid ett tillfälle "Tror ni människor att allt handlar om er och att vi finns till för att behaga ert självuppfyllande intresse?" Visst ligger det något i detta, med att vi tror att de ska ha budskap till oss. Tänk bara på hur vi förväntar oss att de gladeligen visar upp sig när vi vill fotografera. För är det något vi bör ha i beräkning är att naturväsen inte är som änglar eller en "gullig" hundvalp. Att ha den inställningen mot dem är att förnärma dem en smula, precis som när vi tror att de ska leverera budskap till oss om oss. De är sina egna med allt vad det innebär av olika egenheter. De ska därför respekteras för vad de är och inte som vi förväntar oss. 

I de allra flesta fall älskar de att få hjälpa oss med våra uppgifter mm, men de vill inte tas för givna. Många är nyfikna och vänligt sinnade, men kan snabbt svänga om något misshagar dem. Det finns inte direkt några väsen som är gement elaka, utan det handlar om att de blivit så grovt svikna av människor att de inte litar på oss. Så de är mer vaksamma när vi människor är i närheten, eftersom de inte vet om de kan lita på oss. Vi bör respektera när de är tydliga med att inte vilja ha kontakt med oss. Har ex själv märkt vid något tillfälle att det blivit mer dimmig med en oförklarlig kyla. Maken och jag blev varnade för att gå längre in i mot dimman som svepte in. Vi märkte båda att vi drogs närmre och att tankarna blev tröga, ja lite lätt förvirrade. När detta skedde insåg vi att det var dags att tacka och gå, för annars finns risken att "gå vill".