Motorsågarnas ylande

Motorsågar nu åter runt omkring hörs yla i anrik skog av bok.

Någonting känns väldigt mycket på tok.

Mången skylt om avverkning vid vägars kant, alltjämt står där så fräck.

Sommar, höst, vinter och vår, människans maskiner fortsätter att gå.

Stenar trycks ner och buskar knäcks, av maskiners tunga däck.

En vibration i atmosfären förkunnar, om ett närstående svårt förlopp.

Endast en kort sekund, har naturen sjungit sin sång om det som varit en gång.

Då i en skälvande paus, det viskades bland träd och snår av hopp.

Om svunna tiders nära band, där människan brukade naturen med vördnadsfull hand.

Sorgens tår ej stillat har, innan mer skog från jordens yta far.

Efter att länge av fruktan skälva, när skog omkring dem kapas.

Träden av vånda nödgas åse hur klingan den skär i stammen som någon kramade precis innan.

Hörs så ett tungfyllt dån, när boken stupar likt en tyfon.

Vindens förtvivlan hör som ett tjut som en i bön, om insikt innan allt är förbi och slut.

Naturens väsen skakar tungt sitt huvud tyst, frågar sig om människan ej lärt sig ett dyft.

Visst så bra att hunden i koppel kan gå och katten inte ett fågelbo om sommaren får nå.

Troll, vätte eller skogens rå av oro undrar om människan aldrig sig nöjer, utan enbart mer röjer.

Träden nu som skor istället människan har, kan det likväl få dem att må bra?

Minns så det sus av njutningsfullt välbehag, vid vandring i skog av bok eller ek.

Där väsen spred och gav, av livgivande energi i sitt arbete och lek.

Tillsammans vandrat sida vid sida, med att i gemenskap Moder Jord vårdas.

En gåva som ger och som tar, såsom då en gång i tacksam ödmjukhet lovats.

Så vänd om till begynnelsens hamn, i en närhet av kunskapens famn.