Livsnät

Ett nät av livet självt.

En skir tunn silkeslinje som nystas upp och ihop. Leder till alltets och intethetens förtröstansfulla ocean. Där varje tråd läggs till i konstfulla mönster. Skapelser som vart och ett är helt unikt, men likväl spunnet från samma ursprungskälla. Ett nät som vävs ur erfarenhetens gång. Där en upplevelse kan snärjas in och bli liggande kvar i minnenas bank.

Inkapslad tynger den ner, för att nån gång gunga till. Medan annat glider smidigt iväg och aldrig mer fångas upp. Ett nät som pärlande glänsa, likt daggen en ljuvlig sommarmorgon. Ibland blir tråden början på något nytt, såsom ett språng ut mot nya mål. Emedan en annan blir kvar där den är. Kanske nätet brister någon gång, för att då lappas och lagas allteftersom. Kanske en knuta blir till som får lösgöras och släppas loss eller ett hål blivit till helt utan kontroll.

Ett nät flätad till livets väv, skapad efter sin egen form. Så väl i ensamhet som i gemenskapens mall, bildas strukturens rytm. En brokig nyanserad väv av såväl stort som smått, i delaktighetens gobeläng. Där skuggor ger skiljelinjer mellan ljusets sken och mörkrets dunkla vrå.
Ett nät av sprött flor går att skönjas. Så diffust förnims, men ack så svår att ta på. Visar likväl på kraften och tron på sig själv. Tilliten att vaggas med i vindens svepande föränderliga växlingar.

Ett nät av mod i att spinna sin egen väv just här och nu i att möta sig själv. De trådar som väver gemenskapen samman i livets skira flor av skapelsers mirakler.