Drömmars "sanningshet"

Natten gav drömmar som följer med bakom ännu slutna ögonlock, medan morgonen tar över. Öppnar långsamt ögonen och ser mig omkring i att andas in mitt eget "Jag". Vilar i uppmärksamheten där varje andetag, som leder till evighetens källa av medvetenhet.

Viker skynket åt sidan så klivet från det som varit, för att börja utforska vad nattens drömmar giver. Präntar ner ord för ord av meningar över vad som fördes med in i nyvaken dager. Fyller pappret med texters meningar av skiftande slag. Förundras i fundersamhet om dess betydelse riktigt tolkas rätt. Frågar vad som bör vetas, men ännu inget svar som tydligt är. Emellertid någon gång någonstans finns säkerligen svaret mitt.

Omfamnande tillåtelse att förlåta mig själv, i ett överlämnande av läkande mitt innersta väsen. Sakteligen rosenknoppar lösgörs till friheten med en viskning så låg att själen slumrande väsen väcks. Öppnar upp sitt fönster mot den innersta kärnan där ljuset sprids. Tankars känslor navigeras in i andningens närvaro, av att flyga följsamt med i vindens läkande kraft. I djupets andning sprids kärlekens värmande ocean mot blomstrande filosofi.

Följer trygghetens tillitsfulla ro med att vandra framåt i den riktning i det som ÄR. Stänger dörren för det som borta blivit och öppnar en ny. Lyhörd ledsagas av stigfinnares kärna så upplyst av andens navigatör. Uppmuntrar existensens lärande oavsett om sikten skymmer livsskolans trappsteg som går från sida till sida. Lär så av tidsrymdens ålder om mig själv att finna sin position, över det egna sinnet. Jämsmed den totala tystnadens vandring, finns den respons som sökes för att bli hel.

I samstämmighetens beröringspunkt framträder verklighetens helhet bakom illusionen, där rädslans boning finns. Långt bortanför hårda ord och avundsjukans misär, rensas kärleksfullt bort i gemenskapens nämnare. Med att göra gott i en bön så illusionens barriär rämnar, för att förstå "sanningsheten". Överta hoppets bön att varje liv lever sin egen gåva, under jordevandringen. Finnas till så som i tacksamhet önskas med utgångspunkt från att vara sig själv. Att se kärlekens bubblande där under en stormig yta, in mot varje annans själ.

Ingalunda inviga ensamheten när svagheten knackar på den port som ej längre finns. Buren i tilliten av acceptans till att vara i sanning med den jag själv Är. Omhändertagande som följs av en balans mellan kroppens brister, hjärtats visdom och hjärnans motiv. Aldrig tillåta någon ta den kraft som är sin egen kärnas ljus, så du rusande kommer bort från din själ. Ändock att ha kraften att vara ödmjukt lyhörd för mina såväl som andras livsvägars önskan. Vandrade där här i gemenskap med mig själv på Jorden.........