Återblick

Tänker tillbaks på samtalet igår med trollet... Att samtala med honom, blev till ett eko av visdomens källa. En visdom om allas vår samhörighet och gemensamma ansvar. Ett eko om att undvika dömande, utan mer att nå insikter om hur vi själva kan bidra i att vårda. Att försöka se naturen för den gåva den är, så som det gjordes en gång. Åter igen for insikten genom tanken, att de negativa myterna om trollen tycks vara skapade ur människans rädslor för det vi ej kan rå på. Att det kanske bottnar i avståndet som efter hand blivit, när människan allt mer börjat ta naturen och djuren förgivna. Hur det samarbete som ursprungligen funnits mellan naturens väsen och människan i att vårda naturen förändrats.

En förändring som sakteligen börjar missgynna naturväsen och då inte minst trollen. För hur det än är har vi alltid, medvetet eller omedvetet, funnit det enklare att lägga ansvaret hos någon annan om något gått fel. Så trollen blev de som fick utstå spott och spe för att människan skulle få en förklaring till det som hände. Det som människan själva kanske orsakade, utan att riktigt förstå sambandet i sin helhet av de konsekvenser som blivit av att ej vara lyhörd för naturens ande. Mer än en gång fick som sagt trollen skulden för vad som hände, då de ansågs var elaka. Människor vände dem ryggen och bjöd ogärna in dem i hemmet. Visserligen bör vi även i fortsättningen vara nogsamma med vilka vi bjuder in och vara tydlig med avsikten till att de är välkomna. På liknande vis bör vi människor undvika att följa med ett troll eller annat väsen in till deras boning, då vi inte i deras värld har att göra.

En gång i tiden hade vi ett samarbete med just trollen och de var välvilligt inställda till människan. Mer än en gång var de oss behjälpliga, men de erfor allt oftare människornas svek. Efter hand blev de misstänksamma mot oss och inte blev det bättre av att de blev vår syndabock för många av våra egna felaktiga beslut. Emellertid finns det olika "grupperingar" av troll, precis som det finns av ex alver. Där en del är vänligt sinnade mot oss, medan andra är mindre intresserade av att vi närmar oss dem. Samtidigt är det väldigt intressant hur vissa troll speglar oss människor och våra egenskaper. Kanske inte så konstigt att projiceringen är framme då, vilket möjligen även rädslorna som fanns om jättar låg till grund för myterna om dem. En del menade att troll var trögtänkta, men som Trollet berättade handlar det om vilken energi och avsikt vi människor bär på.

Vid upptäckten av jordbruket påbörjades människans utbredning som också innefattade en annan kulturell samhällsform. En civilisation som medförde att människor kom allt längre sitt ursprung i och med att vi krävde allt större ytor för åkermarker. Skogar avverkades för att bidra till timmer, medan stenar krossades för att nyttjas på andra vis. Vattnets ande skulle tämjas för att främja människans behov. Efter hand trängdes naturväsen, såsom trollen, undan och blev något som enbart berättades som sagor. Sagor som gav varje väsen en karaktär som inte alltid överensstämmer med hur de i grunden är. 

En sak som återkommer är deras kärlek och vårdande av naturen och djuren. Hur de levde i harmoni med varandra, långt innan människans tillblivelse. Visserligen är detta vad jag fått till mig, samt mina upplevelser. Likväl bör vi se orsak och verkan av den hantering som vi har på naturen och kommer att påverka generationer framöver negativt. Som Trollet berättade för mig förekommer det idag projekt som vi "vanliga" människor inte kan tro förekommer och som kan orsaka svåra skador. Inte bara på naturen, utan något som kommer att ha inverkan på djur och människor med på ett eller annat vis. 

Allt handlar om hur vi människor väljer att hantera och bemöta det "agerande" som är på intågande. Något som kommer att utvecklas och få stora konsekvenser framöver, men framtiden är beroende av hur vi hanterar detta. Om vi har modet att följa den röda tråd från början till slut, samt undersöka alla förgreningar som ingår. Trollet menade att allt hänger på oss människor i hur världen kommer att bli och vara beroende på vilken "krök" vi viker av vid.  Han menade att allt är upp till oss, i att inte fortsätta blunda och godta allt som några få "planterar ut" över världen. Vidare berättade Trollet att naturväsen endast kan göra saker och ting på sitt eget vis i en förhoppning om att bromsa förloppet. Häri finns en av anledningarna att naturväsen i större utsträckning börjat ta kontakt med oss människor. Allt för att försöka få oss att lyssna och bli medvetna om vad som är på gång. 

De ber oss samarbeta för jordens högsta bästa och inte ta kontakten med dem för vårt eget intresse. Naturväsen vill egentligen vara ifred och väljer själva när de söker kontakt beroende på ändamålet. Så upplevs det som en aningen obehaglig energi i den miljön vi befinner oss, kanske det är bra att inte söka kontakt. Vi har på något vis fått för oss att de är gulliga och harmlösa, men det är långt ifrån deras rätta natur. För dem handlar det om bakgrunden till varför vi alla kom hit med att skapa en grönskans planet, då många var/är beroende av detta. Inte bara vi som lever på här, utan andra individer i andra världar med. Om Jorden "utplånas" kommer så mycket gås förlorat som byggts upp under eoner av tider. Det ligger i mångas intresse att Jorden får fortsätta grönska och djuren får ingå i sammanhanget då alla behövs. Så det finns troligen en anledning att allt fler har liknande upplevelser av kontakt med naturens väsen. 

Hur som haver finns inte direkt några elaka naturväsen, utan allt handlar om reaktioner på oss och vårt förehavanden. Visst finns det både goda och mindre vänligt inställda krafter eller väsen i naturen, som vi bör hysa respekt för. Samtidigt bör vi nog begrunda av vilken anledning dessa "varelser" på olika vis sätter gränser mot oss människor. De "varelser" som vi anser vara av ondo, kanske har en större insikt om våra allas ursprung och framtid. Den endräkt och konsensus som vi människor har kommit mycket långt ifrån, genom att ha avskärmat oss från en nära genuin kontakt med djuren och naturen....... (text tillhör Suzanne Hovander)